Behovet av säkra mötesplatser

-Vad har DU gjort i sommar?
-Träffade du några roliga människor?
-Vilken var den säkraste mötesplatsen?

Vid första fikarasten summerar vi gärna sommarens fröjder för varandra. Hann vi med alla ”villen och måsten”: Föräldrar, barn, barnbarn, i sommarstugan, husvagnen, på fjällturen eller charterveckan? Och hur blev det med alla mera perifera bekanta, med hemvändarträffar, bygdespel, musikaftnar, festivaler och marknader?

Egentligen skulle vi alla kunna vara hemma på semestern och uteslutande ägna oss åt att fara runt i närområdet som kulturkonsument och för att besöka mötesplatserna som blommar upp varje sommar. Det är ju där vi träffar alla dom som vi annars inte kommer oss för med att ta kontakt med. Vi är ju lite blyga av oss och finns inte de där naturliga träffpunkterna så blir det liksom inte av… Därför är behov av tydliga och säkra mötesplatser stort. Säkra i den meningen att det är där man säkert träffar folk, alltså inte säkert ur nåt slags terroristperspektiv om nu någon trodde det.

Kulturveckan i Vilhelmina, Åsele Marknad, Dundermarknaden liksom Storsjöyran och Fäviken Gamefair är exempel på säkra mötesplatser, liksom alla hemvändardagar och auktioner. Innan festivalerna pratar ungdomarna om banden som man inte skall missa. Efteråt rör sig diskussionen uteslutande kring alla man mött. Gamla klasskompisar, ex-pojkvänner mm. Medelålders som ägnar sig åt att gå på krogstråket veckan före Storsjöyran, väljer med fördel ett bord ut mot själva stråket för att ha koll och kunna heja på och byta några ord med dem som går förbi. Man drar också iväg till Fäviken Gamefair.
–Det verkar vara ett skapligt program där i år, sägs det innan.
Efteråt pratas det mest om ”Lisa, Stefan och Örjan som man inte sett på hundra år”. Jättekul var det. Trickskytten? Nja, han hann vi aldrig se.

Artister och program verkar ha uppgiften att signalera till oss att mötesplatsen är ”säker” för den egna gruppen, vi kan alltså vara säkra på att folk som Lisa, Stefan och Örjan kommer dit.

Landsbygden dräneras nu på de naturliga mötesplatserna, lanthandeln har stängt och nu är det bensinmackarnas tur. Vi oroar oss naturligtvis för den försämrade servicen och varuförsörjningen men talar mera sällan om det som angår oss alla, allra djupast därinne, nämligen hur vi nu ska kunna träffa folk så där naturligt.

En samordnad servicefunktion där man kan få många olika behov tillgodosedda är bra just därför att samordningen gör den mera säker som träffpunkt. Finns det då en bänk, en spelhörna där man kan sitta, ett tidskriftsställ eller en fikavrå är det ännu bättre. Något som gör att man kan dröja sig kvar ett tag utan att känna sig fånig. Kanske bara vila benen en stund till dess det kommer någon man vill prata med.

Viktigt är också att skapa nya mötesplatser med andra funktioner än service och varuförsörjning. Mötesplatser där vi förutom att träffa gamla vänner och göra nya bekantskaper, får nya idéer av nya kunskaper, av oväntade möten och oväntade kombinationer. Möten som kan ge nya allianser, affärsidéer och samarbeten. Helst skulle dessa mötesplatser fungera, inte bara under juli månad, utan även under resten av året.

Vi har ju också detta med underhåll av grannsämjan. Det finns flera exempel på byar med pubverksamhet, med eller utan myndigheternas välsignelse. Man har öppet på bygdegården en helgeftermiddag med rutinmässigt jämna mellanrum för att träffas, tippa, dricka en öl, en kopp kaffe eller syssla med andra förevändningar för att möta människor. Ungarna har spelat bordtennis på vinden och framemot middagstid har man dragit iväg hem. Ensam, med familjen eller med några hastigt hembjudna grannar.

Själv är jag förstås glad att min sommarstugeby Nästansjö, utanför Vilhelmina, fortfarande har lanthandeln med fikahörnan kvar. Men i år kom jag faktiskt på något nytt. Nämligen… går man till älgskyttebanan en kväll i mitten av augusti så är det kö, och i den kön finns det folk att prata med.

Ta vara på dagen, möt nya människor

Karin Örnfjäll