Deadlines har inget med döden att göra

Det var ganska nära deadline när det blev klart att jag skulle skriva några krönikor för en gratistidning.
-Vilken infallsvinkel och vilket ämnesområde passar bra i det här numret, frågade jag.
-Skriv lite om tiden, stressen och vårt förhållande till den, sa den av deadlines luttrade redaktören, sån´t har du ju skrivit om förut så det borde väl vara enkelt.
-Ja men är inte det lite uttjatat?
-Näe, ständigt lika aktuellt…

Det fick mig att minnas lappen som hängde ovanför skrivbordet hos min förra arbetskamrat. Där stod det ”Deadlines har inget med döden att göra”
Jag minns att jag fastnade för frasen, precis så där som man kan göra för det som plötsligt sätter ord på det man innerst inne, men ändå ganska dunkelt, tänkt och känt.

Vilka ord och begrepp som vi använder för att beskriva det som är lite tungt och jobbigt, det spelar stor roll tycker jag. Det finns ett gammalt talesätt som säger att ”När trollen kommer fram i solen så spricker dom”. Eller en annan variant, som jag läste nyligen i en bok om personlig utveckling, låter så här; ”Sätt ord på dina rädslor så ser dom mindre ut och blir mer hanterbara”. Om det dessutom är ord med en liten humoristisk vinkling så är det ännu bättre. Att kunna le lite eller till och med skratta åt det som ibland känns ångestfyllt, det ger själva orsaken en annan proportion.

Kanske är det därför som det är bra att tjata lite mer om tid, stress och allt som det för med sig i våra liv. Under den senaste tioårsperioden har vi skaffat oss nya begrepp och benämningar på vår upplevda tidsnöd, dess orsaker och dess verkan. Det gör att det är enklare att tala med andra om fenomenet. Jag vet att det finns andra som känner som jag, och… jag är inte udda på något sätt.

Varför har det då blivit så här? Det finns mängder av olika teorier, allt ifrån det så kallade postindustriella samhällets intåg till ord som globalisering, rationalisering och en massa andra ord som slutar på –ing. Det är säkert rätt det också men själv har jag gjort det enkelt för mig. Jag tror att mycket handlar om oförmågan att välja bort och att säga nej.

Allt sedan grottstadiet, under hela mänsklighetens historia, så har det varit framgångsrikt att säga JA till allt vi kan få och kan vara med om. Nyfikenheten har gjort att vi lärt oss nya saker. Det har också varit smått om nödvändiga resurser och sedan har det ju varit viktigt att kunna ”samla i ladorna”. Det kan ju komma sämre tider. Man säger helt enkelt inte nej till det som erbjuds, det sitter sedan urminnes tider nedärvt i bakhuvudet.
Egentligen är det ju först nu, under de senaste decennierna, som människan kan ”få mer” än man egentligen orkar ta emot. Mer information, mer prylar, mer upplevelser, mer, mer, mer… och fler val. Mer, fler och ökad valmöjlighet har varit sådana där automatiska bra-ord. Ord som alltid haft en grundmurad positiv klang. Åtminstone hittills…

Alla vi som någon gång hjälpt gamla människor att flytta till ett mindre boende, vi vet vad begreppen ”spara på sig” och ”för mycket prylar” innebär, rent handgripligt. Förmodligen är vår tids gamla den första generationen som borde ha sagt mera NEJ, men som varken ville eller kunde. Vår tids unga väljer faktiskt med lite mera urskiljning... tror jag i alla fall, eller.. vill jag gärna tro.

I slutändan av allt det där som handlar om mer och fler, blir det också mer och fler deadlines, såna som vi rent logiskt vet att de inte har med döden att göra, men som faktiskt ibland kan kännas så. Och… det är ju egentligen bara känslan som räknas, för det är ju den som avgör hur vi mår.

Må väl i era liv, önskar Karin